En man stannade upp en dag och vägrade stressa mer. En dag blev det bara för mycket. Han ville bara skrika – stopp – var är du Gud? Hur skall jag kunna lita på dig? Hur ska jag hitta dig mitt i allt det här? 

En gång när Jesus åkte båt med sina vänner, blåste det upp till en väldig storm. Hans vänner blev jätterädda och skrek och var förtvivlade, men Jesus bara sov. När de väckte honom sa han bara: Var inte rädda! Sedan reste han sig upp och sa till vinden och vågorna att vara tysta och stilla. Och då blev det alldeles lugnt. 

I en tid när livstempot stegras och pressen hårdnar över våra liv på olika sätt. När det känns som om man dras åt olika håll samtidigt, vet man ibland inte vad man skall tro. Det kan kännas som en storm här inne. Jag vill tro att Gud kan lugna den, så som också skedde när Jesus sa till vinden och vågorna att vara stilla. Jag vill tro att Gud kan göra mig lugn, ta bort alla jobbiga tankar som jag tänker om och om igen. Att han kan ge mig frid. 

Då är det en gåva att ha en plats att gå till där man kan få fira gudstjänst, där man kan få kontakt med det heliga. Att få komma till kyrkan och be tillsammans med andra eller att själv gå fram och tända ett ljus. Men det kan också vara en annan plats ute i naturen kanske, där luften är lätt att andas och friden infinner sig till slut. 

Har du en sådan plats där du bara kan få vara och tänka på livet och Gud? Vi behöver hitta sådana platser och vi behöver hitta såna stunder där vi kan söka kontakt med det heliga och bli mer de vi är tänkta att vara. 

Gud i dina händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro. 

Varje brustet hjärta, varje skadad själv famnar du i nåd och gör den hel. 

Gud i dina händer vilar jag i bön växer glädjens tro och hoppets frön. 

Du har oss försonat: Jesu Kristi död räddar oss till liv i överflöd. 

Gud i dina händer får jag gråta ut, gråten delar du tills den tar slut. 

Gud, du känner ondskan, känt den i din kropp. Att du delar smärtan ger mig hopp. 

Nära vill jag leva, nära dig min Gud i din kärlek kan min kärlek gro. 

Ann-Louise Holmlind