|
Mitt i våra stora hyreskomplex finns en stor ensamhet. Trots att vi lever vägg i vägg känner vi knappast varandra. Somliga blir helt isolerade efter arbetslivets slut eller när den nära relationen tagit slut. Vad finns det kvar att leva för?
I Sverige av idag händer det alltför ofta att människor dör ensamma och övergivna. Den självständighet som vi hyllar så högt kan övergå i kontaktlöshet. Det händer t.o.m. att någon dör, saknad av ingen, och hittas först efter flera veckor eller månader.
För den ensamme finns alltid möjlighet att söka sin tillflykt hos Gud och det är inte det sämsta. Men det kan ändå inte kompensera frånvaron av nära och kära.
Församlingen finns som en gemenskap som sträcker sig utöver den egna familjen. Ingen kan ju vara kristen på egen hand. Och i den kristna gemenskapen borde det inte finnas någon ensamhet. Där har vi alla ett ansvar. Att se och bekräfta varandra med omsorg och respekt för varandras olikheter.
|
